Nästa stopp: Helsingborg

Igår träffade vi Rosa och Laurie över lite mat och en öl, idag har vi legat och latat oss i solen vid Operahuset och Harbour Bridge. Vi avslutade på bästa sätt.

Nu har ryggsäcken blivit packad för sista gången, på ett tag åtminstone. Om en halvtimme ska vi hoppa på bussen som tar oss till Sydneys International Airport. Det är dags att komma hem :)

Friterad choklad och andra ljuva ting!

Vår sista kväll i Melbourne åkte vi 88 våningar upp i Eureka Tower på mindre än 40 sekunder, något som gav oss lika mycket lock för öronen som vårt fallskärmshopp! Väl uppe hade vi god utsikt över staden, speciellt ute på verandan, där blåsten tog tag i oss även om det var fint väder den kvällen.

Flinders Station

Om bara några dagar så ;)

Nästa kväll satte vi oss på bussen till Sydney, vilket visade sig bli en vääääldigt lång resa eftersom tjejen i sätet mittemot envisades med att lyssna på techno hela natten. På högsta möjliga volym.

Därför däckade vi snabbt i sofforna på vårt hostel i väntan på att kunna checka in. Som tur är så har vi hamnat på ett bra ställe, vore trist att avsluta med något annat.

Att vara i Sydney är lite som att vara hemma - det finns så himla många minnen på gatorna, i affärerna, barerna, parkerna och på stränderna här. Vi försöker att göra allt det där som är lite extra speciellt för oss.

Vi har gått i Darling Harbour och smygkikat på våra gamla jobb, vi har åkt ut till älsklingsstranden Coogee för ett dopp i det blå, vandrat till Bondi och ätit friterad marsbar (precis så onyttigt som det låter, men jag gillade det - och var ensam om att göra det), shoppat i innerstan. Innan vi lämnar har vi planer på att se Operahuset och bron igen, äta kebab på Five Star, dricka Toheeys Extra Dry och gå på IMAX.

Alldeles, alldeles underbart!

Jag och franska Emma tog ett dopp i poolen på Coogee, och just i den stunden
tänkte jag att jag vill INTE lämna det här.

Vid Bondi

Det är svårt att tro att regnet öste ner bara igår, inte sant?

Det kommer att bli bra dagar! Sedan väntar en flygresa för två, förmodligen ganska otåliga, damer. För även om det finns många anledningar till att vilja stanna här så finns det många anledningar till att komma hem också. Jag längtar så efter mamsen, papsen och Tilde-Vilde, mina vänner och släkten. Min alldeles egna säng.

Ett gott skratt förlänger livet...

.... men tiden går fort när man har roligt!

Se, det blev en utgång igår! Efter att ha ätit tårta på superhostelet Habitat gick hela sällskapet till en italiensk/mediterriansk restaurang för dyra pizzor (140kr!!!), men ack så goda. Vi var de enda som inte var engelska, men det gjorde mig inget, på det hela taget himla trevliga människor :) Vidare till baren/nattklubben Cushion i St Kilda råkade jag ut för en del pinsamheter, inte så mycket mer orsakade av mig än att jag var där. Haha, komiskt att se tillbaka på men inget bloggmaterial direkt.

En ganska lång natt satte sina spår men vi lyckades mot förmodan ta oss upp för frukost 5h efter att vi gått och lagt oss - vad gör man inte för gratis mat? Tillbaks i sängen lät jag några timmar gå förbi i medvetenlöshet, sov som en stock. Efter det har vi fördrivit tiden på hostelets rooftop med att lapa så mycket sol vi bara kunnat. Jag har hört att det snöar hemma i Sverige (IGEN) och det får mig inte precis att bli sugen på att resa här ifrån... Trodde att det var april hos er med?!

Något som också känns viktigt att nämna är att vi har ätit Nutella direkt ur burken, ja - självklart av största möjliga storlek.

Allt detta blev i slutändan en riktigt bra och lagom ansträngande uppladdning för dagens stora händelse. Nu har jag sett min första riktiga stand-up show och jag är mer än nöjd. Vi bokade biljetter till en ung kille från Perth efter att ha sett klipp av lite olika komiker på youtube. Även om vi hade en liten aning om hans humor var det en vild chansning för både mig och Carro som inte kände igen några namn från urvalet.

Jag skrattade mig igenom de 50 minutrarna som tycktes gå väldigt snabbt. Känner mig nu dessutom helt övertygad om att like är australienarnas favoritord. I like it.

Bjuder på ett litet klipp av en tidigare show av Joel Creasey:

Den tredje i tredje

Även idag står solen högt på himlen här i Melbourne och jag känner faktiskt att jag skiner ikapp med den, åtminstone på min insida. Det har varit en fin dag hittills, och jag tror att kvällen bara kommer att göra den bättre.

De senaste dagarna har jag känt mig rätt sliten, som om min energi hade rest hem bara för att den listat ut att jag ändå skulle följa efter snart. Hade lite kontakt hem och imorse ringde mamma och väckte mig (väckarklocka känns numera som ett onödigt ting för mig - är det inte mina rumskamrater så är det min mor ;)

När jag får släppa ut mina jobbiga tankar brukar de rusa iväg fyllda av sin frihet, och bortjagade av den som lyssnar, förstår och uppmuntrar. Allt som oftast låter jag Carro vara den, och hon gör det bra, men ibland vill man ju bara tala med sin mamma och pappa. Så efter ett 90 kronors samtal, som pappa tydligen ska sätta upp på min räkning (sanna mina ord, den här resan, "den var inte billig"), hade jag en varm känsla inom mig.

Åt frulle och skypade med Amelie vilket gav ytterligare en kick.

Sedan dess har jag och Carro njutit av varandras sällskap, vi har shoppat - och konstaterat att det bara har gått två dagar här i Melbourne utan att vi gjort det... Vi har också köpt biljetter inför imorgon då vi ska gå på stand-up i Town Hall, något jag verkligen ser framemot. Det är Comedy Festival här, ett stort evenemang med massor av tillställningar.

När vi kom tillbaka till hostelet storstädades köket, och andras död/förlorade mat blev till vårt levebröd. I vår påse finns nu chailattepulver, musli, nutella, tomatsoppa, potatisar och jordnötssmör. Framgång!

Jag och dagens fölsegris Bex när vi sågs i Cairns

Senaste timmarna har spenderats i solen på hostelets rooftop där vi har försjunkit i böcker, nu har vi bytat med varandra och Carro envisas hela tiden med att berätta sina teorier om kriminalaren hon läser medan jag lika enviset vägrar att avslöja något! Rekommenderar dock gärna boken: "I väntan på döden" av Harlam Coben.

Snart väntar duschar och finputsning innan vi försvinner till St Kilda för att fira Bex födelsedag med några glas och mat på restaurang. Utgång? Vi får la se.

Ta hand om er!

Phillip Island och Pingvinparaden

I torsdags åkte jag och Carro på en en-dags-tur ut till Phillip Island som ligger någon timmes bilfärd från Melbourne. Vi åkte med ett företag som heter Bunyip, och jag skulle definitivt kunna rekommendera dem!

Själva höjdpunkten av en tur till Phillip Island är den berömda pingvinparaden som äger rum strax efter solnedgången. Då kommer världens minsta pingviner in från havet för att vila ut i sina bon.

Vi lämnade Melbourne redan vid tolvtiden och därefter följde ett hektiskt schema då vi hade många platser att besöka. På vissa ställen stannade vi bara 10-20 minuter, men det kändes fullt tillräckligt, då vi kunde spendera längre tid på andra.

Vi startade med ett besök på Wildlife Conservation Park där vi matade söta wallabys och såg koaler aktivare än någonsin.
Därefter åkte vi till Churchill Island, en närliggande ö med en historisk farm. Vi fick veta att fårhundar kan vara värda flera tusen dollar här i Australien, se hur ett får rakas på all sin ull på bara ett par minuter efter en evighetslång utläggning om hur det går till.
Bussen körde vidare till Woolamai Beach där vågorna var enorma och surfarna duktiga.
Nästa stopp var Koala Conservation Centre där jag lärde mig att en koala är dräktig i 30 dagar (fort ska det gå!) och sedan föder en liten unge utan päls, syn och i samma storlek som en jordnöt.
Efter en boardwalk såg vi genom en sälkamera hur tusentals sälar skumpade runder ute på Sälön - jag tror faktiskt att den hette så!
Så till sist kurade vi ihop oss tätt som bara den i våra tunna kläder för att huttrandes se när pingvinerna sköljdes in mot land och sedan sprang över stranden upp mot sandbanken.

Mieke och en hungrig wallaby

Jag är så tacksam att jag inte är ett får.
Hon blev slängd hit och dit, och fick ett litet skärsår från
rakapparaten på sin rumpa. Tydligen var det "ingenting".
När detta görs på riktigt står hundratals får på tur och de
enda som jobbar är en shearer som rakar och farmaren som samlar in
ullen - tempot är alltså rasande och många får blir ganska illa skurna.

På Woolamai Beach med Stacey och Mieke. Carro har gjort en cool frissa som
hon vill vänta med att visa (spänningen är ooooolidlig :D)

Äntligen fick vi vår koalahug och den var gratis! Katching :)

Koalaskutt!

Finns det någon bättre plats än den vid havet?

På väg mot det stora eventet: pingvinparaden. Det är alltså uppbyggt som en
arena... och det säljs popcorn, varm choklad och munkar! Haha :)

Det är förbjudet att fotografera under paraden så den här bilden har vi faktiskt bara
tagit av ett vykort, för att ha ett minne av hur det var.
Det är som sagt världens minsta pingviner, bara 30 cm höga och himla söta!
Den första kom med vågorna 19.49 och följdes sedan av många fler.
Det sitter alltid någon och räknar in dem, och dagen innan vi var där hade de sett knappt 1500!!!
Nyfiken-i-en-strut-Amanda frågade och fick veta:
- De bildar grupperna de kommer in i ett par timmar från
strand och håller sedan ihop resten av vägen.
- Eftersom de är bättre kamofluerade i vattnet stannar de hellre där,
men när de väl kommit en bit upp på sanden kan de inte vända om
och det är då de börjar springa.
- Under hösten bytar de fjäderskrud och under tre veckor måste de därför stanna i sina bon.
Det betyder att en del av de pingviner vi såg vägde sin dubbla
 vikt, alltså 2 kg, eftersom de har ätit upp sig.

Sist av allt så måste nämnas att vi såg och hörde glada återföreningar, pingviner håller ihop livet
ut när de hittat sin partner :)

Säg HEJ till Melbourne!

Eureka Tower - det guldiga är riktigt (!!!) guld och symboliserar
den period då guldgruvorna var som mest aktiva i södra Australien.
Det röda ska symbolisera det blod som utgöts i vad som höll på
att bli ett inbördeskrig, orsakat av all uppståndelse kring guldet.

Flinders Station med Eureka Tower i bakgrunden, enligt vår guide den typiska
bilden av Melbourne - precis som The Opera House och Harbour Bridge i Sydney.

De här bilderna komer alla ifrån vår första dag på Habitat då vi gick en gratis
citytour, och blev visade en hel del platser vi förmodligen inte hade hittat på egen hand.
I Melbourne är street-art STORT! De gränder vi aldrig hade gått in i om vi sett dem
här hemma ska man leta efter här... Vi fick veta att man genom att tillåta street-art på
vissa ytor har kunnat motverka flera tidigare problem.

Ser det här ut att vara rätt väg till en riktigt populär bar?
För det är precis vad det är! Vi gick genom den här gränden,
svängde vänster och gick genom ytterligare en gränd för att
komma fram till en ganska intetsägande ingång till en av
Melbournes populärare barer.

Melbourne Central Station (och shoppingmall!)

Och så här ser det ut inuti!

Melbourne State Library, en samlingsplats och därmed perfekta stället för oss
njuta av goda frappes från Gloria Jeans - Australiens variant på Espresso House.

Melbourne känns som en VÄLDIGT rörig stad när det kommer till trafik...
Men det finns ju något bra mitt i kaoset: gratis tram!

Jobbigt läge....

Den här skönheten, eller som Carro beskriver den "skitful,
ska den verkligen se ut så?", pryder en av byggnaderna i
Melbournes konstområde. Den ska föreställa en ballerina mitt i sin
snurr. Jag vet inte jag...

Melbourne fick sin kanske sista sommarhelg och vi njöt av solen med en lång
promenad längs South Bank ut mot idrottsarenorna som håller hus för bl a
Australian Open.

The Rooftop Bar, ett coolt ställe att hänga på, speciellt soliga dagar som den här.
Vi drack alldeles för dyr öl och spanade på spännande folk och den fina utsikten.

Fredagen bjöd på värmebölja och vi åkte ut till St Kilda Beach för att
möta upp med vår holländska vän Mieke. Jag badade i hav lika kallt som
vårt där hemma innan jag bestämde mig för att visa lite av mina trix (se ovan).
Det ser inte riktigt ut som mig, jag vet, men mycket kan hända på ett halvår.

"Lätt som en plätt"

Lite tankar

Jag är en obotlig tänkare som älskar att skriva och då blir det så här. Jag tvingar ingen att läsa, det är så himla svårt att göra det över datorn, men om du är nyfiken på vad som låg bakom min resa och vad jag har fått ut av den så säger jag bara: hugg in!

Vår hemresa närmar sig allt mer och det är oundvikligt att tänka på vad vi har framför oss, men också vad vi lämnar bakom.

Jag hade drömt om att få resa genom Australien sedan jag gick ut högstadiet, men aldrig riktigt vetat vad en sådan resa skulle innebära.

När jag sedan tog studenten sa jag att jag inte visste vad jag ville göra.
Men egentligen visste jag nog bara inte om det jag ville skulle bli av.

Jag hade ett jobb som jag trivdes med men som jag hade slitit med länge nog.
Jag hade sökt in till utbildningar som jag fann intressanta men inte rätt.
Jag hade fortfarande den där drömmen.

Så började jag och min bästa vän Carro prata om att resa någonstans och när första ordet var sagt gick allt fort, så att jag knappt hann med. Jag kan minnas att jag tvekade på om jag verkligen skulle klara av det, att lämna så mycket och möta så mycket. Men så bestämde jag mig, med mycket peppande från min familj, för att satsa.

Vi tog kontakt med ett företag som säljer paket med flygbiljetter, visum och en startvecka och när pengarna drogs från mitt konto pirrade det till rejält. Det var då en månad kvar tills vi skulle stå på Kastrup med ryggsäckar på och flygbiljetter i hand, men så mycket mer än så visste vi inte.

Det har sedan varit temat på det mesta av vår resa, visst finns det saker vi har planerat, men allt som oftast har vi bara begett oss till nästa plats för att se vad den har kunnat bjuda oss på. Och inte har vi behövt bli besvikna!

Med en plånbok som inte är allt för tunn skulle jag vilja påstå att Australien är det perfekta backpackerlandet. Här reser alla nationaliteter, med varierande ålder, och det är så lätt att bli inspirerad. Både genom sin resa och inför framtiden. Här finns massor att göra och att se, hetta vi inte får hemma i Sverige, det är lätt att ta sig runt och man får prata engelska var dag.

Den tid vi har spenderat här känns både som en evighet och en sekund. Vi har upplevt så otroligt mycket att jag inte riktigt kan greppa om det, så mycket att det förundrar mig.

Vi har surfat, sett platser många bara får se på vykort, haft helg hela veckan, solat och badat, simmat bland hajar, hoppat fallskärm, varit sjösjuka, haft alldeles för många myggbett, gjort rafting, gråtit av hemlängtan, sovit i bushen, jobbat 14hs pass, klappat koaler, tvättat trosor i handfat, åkt jeep runt världens största sandö, ätit otaliga 5 dollars mål, rört "the rock", hyrt vår första lägenhet, svettats så att det droppat från oss, jobbat i ett annat land, ätit lite för mycket choklad, träffat fantastiska människor, varit mitt i stora oväder, duschat med knytnävsstora spindlar, druckit lite för mycket öl, lyssnat på ny och gammal musik, vandrat i regnskogar, seglat över turkost hav, åkt buss i drygt 5600 km, dansat oss genom varma nätter, sett solnedgångar och soluppgångar, lagat massor av mat och oändligt mycket mer.

Vi har skapat minnen som jag vill bära med mig livet ut.

Allt detta har vi delat med varandra och det har funkat så himla bra. Vi var som sagt bästa vänner innan vi åkte, och vi är det än ;) När man vet allt om varandra och fortfarande älskar varandra, då är det på riktigt. Med det sagt, visst har vi haft våra duster, tror de är uppe i två, men ja - vi är ju inte hemma än!

När jag ser till mig själv och hur jag har gått genom den här resan känner jag mig övertygad om att jag har förändrats, kanske inte märkbart för alla och ibland vet jag inte själv precis hur. Det känns lite som om jag är den samma som förut, men att jag har vågat vara vad det innebär på ett annat sätt - vågat vara det mer. Jag hoppas att jag kan ta med mig det hem.

Något jag också tar med mig hem är massor av inspiration från de jag har träffat och pratat med. Människor som har gjort saker eller drömmer om att göra saker. Människor fulla av liv. Några av dem hoppas jag att jag alltid kommer att ha kvar.

I bagaget kan jag nog också stoppa en lite bättre engelska än förut, och vad jag kommer att sakna att få använda den! Har fått höra att den låter irländsk, amerikansk, australiensk, engelsk... och så tycker jag mig minnas att jag hade en kund på restaurangen som frågade mig om jag var från östeuropa!

Plussa på lite nya inköp och så är väskan lika fullpackad som när jag for, trots att jag har kastat mycket längs vägen. Ut med det gamla och in med det nya, så känns den ändå lättare än förut.