Lite tankar

Jag är en obotlig tänkare som älskar att skriva och då blir det så här. Jag tvingar ingen att läsa, det är så himla svårt att göra det över datorn, men om du är nyfiken på vad som låg bakom min resa och vad jag har fått ut av den så säger jag bara: hugg in!

Vår hemresa närmar sig allt mer och det är oundvikligt att tänka på vad vi har framför oss, men också vad vi lämnar bakom.

Jag hade drömt om att få resa genom Australien sedan jag gick ut högstadiet, men aldrig riktigt vetat vad en sådan resa skulle innebära.

När jag sedan tog studenten sa jag att jag inte visste vad jag ville göra.
Men egentligen visste jag nog bara inte om det jag ville skulle bli av.

Jag hade ett jobb som jag trivdes med men som jag hade slitit med länge nog.
Jag hade sökt in till utbildningar som jag fann intressanta men inte rätt.
Jag hade fortfarande den där drömmen.

Så började jag och min bästa vän Carro prata om att resa någonstans och när första ordet var sagt gick allt fort, så att jag knappt hann med. Jag kan minnas att jag tvekade på om jag verkligen skulle klara av det, att lämna så mycket och möta så mycket. Men så bestämde jag mig, med mycket peppande från min familj, för att satsa.

Vi tog kontakt med ett företag som säljer paket med flygbiljetter, visum och en startvecka och när pengarna drogs från mitt konto pirrade det till rejält. Det var då en månad kvar tills vi skulle stå på Kastrup med ryggsäckar på och flygbiljetter i hand, men så mycket mer än så visste vi inte.

Det har sedan varit temat på det mesta av vår resa, visst finns det saker vi har planerat, men allt som oftast har vi bara begett oss till nästa plats för att se vad den har kunnat bjuda oss på. Och inte har vi behövt bli besvikna!

Med en plånbok som inte är allt för tunn skulle jag vilja påstå att Australien är det perfekta backpackerlandet. Här reser alla nationaliteter, med varierande ålder, och det är så lätt att bli inspirerad. Både genom sin resa och inför framtiden. Här finns massor att göra och att se, hetta vi inte får hemma i Sverige, det är lätt att ta sig runt och man får prata engelska var dag.

Den tid vi har spenderat här känns både som en evighet och en sekund. Vi har upplevt så otroligt mycket att jag inte riktigt kan greppa om det, så mycket att det förundrar mig.

Vi har surfat, sett platser många bara får se på vykort, haft helg hela veckan, solat och badat, simmat bland hajar, hoppat fallskärm, varit sjösjuka, haft alldeles för många myggbett, gjort rafting, gråtit av hemlängtan, sovit i bushen, jobbat 14hs pass, klappat koaler, tvättat trosor i handfat, åkt jeep runt världens största sandö, ätit otaliga 5 dollars mål, rört "the rock", hyrt vår första lägenhet, svettats så att det droppat från oss, jobbat i ett annat land, ätit lite för mycket choklad, träffat fantastiska människor, varit mitt i stora oväder, duschat med knytnävsstora spindlar, druckit lite för mycket öl, lyssnat på ny och gammal musik, vandrat i regnskogar, seglat över turkost hav, åkt buss i drygt 5600 km, dansat oss genom varma nätter, sett solnedgångar och soluppgångar, lagat massor av mat och oändligt mycket mer.

Vi har skapat minnen som jag vill bära med mig livet ut.

Allt detta har vi delat med varandra och det har funkat så himla bra. Vi var som sagt bästa vänner innan vi åkte, och vi är det än ;) När man vet allt om varandra och fortfarande älskar varandra, då är det på riktigt. Med det sagt, visst har vi haft våra duster, tror de är uppe i två, men ja - vi är ju inte hemma än!

När jag ser till mig själv och hur jag har gått genom den här resan känner jag mig övertygad om att jag har förändrats, kanske inte märkbart för alla och ibland vet jag inte själv precis hur. Det känns lite som om jag är den samma som förut, men att jag har vågat vara vad det innebär på ett annat sätt - vågat vara det mer. Jag hoppas att jag kan ta med mig det hem.

Något jag också tar med mig hem är massor av inspiration från de jag har träffat och pratat med. Människor som har gjort saker eller drömmer om att göra saker. Människor fulla av liv. Några av dem hoppas jag att jag alltid kommer att ha kvar.

I bagaget kan jag nog också stoppa en lite bättre engelska än förut, och vad jag kommer att sakna att få använda den! Har fått höra att den låter irländsk, amerikansk, australiensk, engelsk... och så tycker jag mig minnas att jag hade en kund på restaurangen som frågade mig om jag var från östeuropa!

Plussa på lite nya inköp och så är väskan lika fullpackad som när jag for, trots att jag har kastat mycket längs vägen. Ut med det gamla och in med det nya, så känns den ändå lättare än förut.