Rock 2 Water - en tur genom Australiens outback

Från Cairns flög vi till Alice Springs för att göra en fem dagars tur ner till Adelaide med Groovy Grape. Vi kom fram igår kväll, trötta och smutsiga men mycket nöjda! Vi har fått se helt fantastiska platser, vid precis rätt tillfällen. Det har blivit tidiga morgnar för soluppgångar och sena kvällar för stjärnhimlar. Turen har inneburit en hel del historia, både aboriginernas, geologins och opalframställningens. Totalt har vi kört drygt 1500 km, det har alltså varit många timmar intryckta i en lite för liten buss! Men det har haft sina spännande stunder det med: vi mötte "bred last" vilket visade sig vara ett helt hus på en lastbil, vi gjorde lära-känna-lekar/förnedra-dig själv lekar ;) och plockade bränsle för vår lägereld mitt i ingenstans.

Överallt där vi har varit har inget annat funnits, så långt ögat kan nå och än längre. Helt öde.

Redan dag 1 fick vi se den - "The Rock", också kallad Ayers Rock, och det var precis så häftigt som jag hade förväntat mig. Plötsligt står den bara där, gigantisk och mitt i ingenstans. Den här bilden är tagen under solnedgången då hela stenen färgas röd. Ayers Rock är en helig plats för aboriginerna och i närheten ligger ett kulturellt center med lite historia och information. På centret finns brev från människor som vill säga förlåt. De har alla tagit en sten från Ayers Rock med sig hem och många av dem skriver att de sedan dess har förföljts av otur. En kvinna hade som nioåring år 1975 tagit en sten och skrev att hennes pappa precis överlevt uttorkning på väg därifrån, senare hade bilen havererat. Efter några år dog pappan. Kvinnan gifte sig först då hon var 30 år, men skiljde sig fem år senare, och så fortsatte det...

I en av aborigineras historier dödas en man av ett odjur då han kastas mot Ayers Rock, här är avtrycket av hans hjärna...

Vi rörde den!!! ;)

Jag, Emelie och Marie-Louise - våra svenska reskompisar. De är mor och dotter och alldeles, alldeles underbara. Tänk att få dela en sån upplevelse med sin mamma!

Precis som med många andra växter har aboriginerna hittat ett användningsområde för den här. Om du skrapar av det röda och smular det mellan dina fingrar för att sedan sätta det mot ett öppet sår så hjälper det läkningsprocessen. 

Solnedgång första kvällen, det går att skymta Kata Tjuta en annan stenformation. Kata Tjuta betyder Many Heads och sägs föreställa andarnas huvuden.

Tre av fyra nätter sov vi i swags, en tub med madrass där du stoppar in din egen sovsäck. Ganska mysigt faktiskt, om man bara kan stänga ute tankar på spindlar och skorpioner - en av kvällarna spetsade vår guide Tom en skorpion på en pinne strax innan vi skulle krypa till kojs... Som tur var hade skorpionen inga hämndlystna vänner och vi lever än :)

Upp klockan fem på morgonen för att se solen gå upp bakom Ayers Rock  - värt det? Absolut!

Efter att ha sett soluppgången gick vi en 9 km lång promenad utmed Kata Tjuta, och solen sken som bara den. Vi fick fint väder turen igenom, minst 30 grader var dag och sol! Ovan har ni kämparna: Carro, Emelie, Marie-Louise och jag. Nedan kan ni se hur hela bergskedjan ser ut.

Nöjd tjej!

När vi var vid den röda pricken hade vi gått nästan hela rundan, bara en lätt stigning kvar... Inte konstigt att jag såg nöjd ut ståendes på toppen?

Vi samlar ved för kvällens brasa.

Vår guide Tom fångade in en "dragon" uppe vid Kings Canyon.

När vi gav oss på den drygt 6 km långa vandringen vid Kings Canyon var jag redan ganska mör i benen, men vi blev belönade med fina vyer och ett dopp i ett vattenhål.

Carro ligger steget före...

Kings Canyon, ett berg som är splittrat i ena änden men fortfarande sitter ihop i andra (enkelt förklarat)

Den tredje dagen sov vi i Coober Pedy, även kallad opalernas huvudstad. Här fick vi prova att spela didjeridoo. Vi lyckades båda få ljud i den, om än inte de rätta ljuden, dock hade Carro lätt bäst stil på det hela!

Bebiskängur nr 1!

Bebiskänguru nr 2! Haha :) Mannen på bilden tar hand om känguruungar som har blivit av med sin mamma antingen för att hon har blivit påkörd eller för att hon har dödats av aboriginerna.

I Coober Pedy besökte vi ett museum för opalframställning, en underjordisk kyrka och en gruva. Det är många här som har sina hem under marken eftersom de då kan leva i en temperatur mellan 22 och 25 grader året om.

Vi testar livet som gruvarbetare, Judith och Carro ser ut att trivas!

Emelie också, men jag... ja, vad ska man säga? Håll dig ovanför jord.

Vår sista lägerplats var inte ens en lägerplats, bara en plats. Medan solen sänkte sig över oss lekte vi på den stora yta där en saltsjö normalt finns. Vattnet hade torkat ut närmast stranden och kvar fanns bara ett tjockt lager salt som nästan såg ut som frost! På bilden är Emelie, Carro och jag.

När solen till sist gått ner hade vi en brasa att värma oss vid, kvällen var betydligt kallare då vi nu kommit en bit söderut. Vi gick en liten runda i mörkret medan Tom berättade om stjärnhimlen ovanför oss. Den var något alldeles extra då inga ljus finns i närheten och kan störa. Vi såg två galaxer, Vintergatan som en båge över det nattsvarta och Mars.

Marie-Louise i solnedgången.

Carro visar sina gymnastiska talanger med stöd från Emelie (som om det hade behövts?)

Fina tjejer!